Lisa

Jag hajar inte det här med plattång. Alla tjejer har ju plattång, även de med rakt hår och ingen verkar kunna leva utan den. Jag förstår inte. Hur mycker rakare kan ett rakt hår bli? Frisörer brukar fråga mig om jag använder plattång och jag ba " eh nä jag har rakt hår" och dom ba "åååh lyllos dig som har så rakt hår". Det där med att alla vill ha det dom inte har vet jag ju om, jag är ju dyngmörk och spikrak egentligen men gör mig själv blond och lockig. Det jag undrar är vad de som har rakt hår gör med sina plattänger som är så oerhört nödvändigt. Vad betyder det här? Är jag den enda människan med spikrakt hår? Har alla andra rakhåriga jag ser egentligen lockigt/vågigt/krulligt? Är jag onormal som inte känner något behov av en plattång? Vad är det som är så himla fint med spikrakt hår? Tacksam för svar.

Jag är tillbaka! Med lite mer meningslöst bloggande! Idag har jag ägnat mig åt Project Runway-maraton och skvallertidningar som jag hittade hos grannen. Dagens två reflektioner:

1: Det som står i skvallertidningar är inte ens skvaller, det är bara påhitt. Alltså vi snackar helt taget ur luften utan någon som helst grund. Vad är det för roligt med skvaller då? Man vill ju tro på det lite grann?  Det man läser i typ Aftonbladet har ju ändå oftast ett korn av sanning, men de här tidningarna är ju liksom pure fiction. I fem tidningar som är runt ett halvår gamla har jag läst att i princip alla kända par i Hollywood är i kris och ska skiljas. Inga av dom har gjort det. Och att Angelina Jolie inte vill ha sex med sin man Brad Pitt. Varför skulle hon inte vilja det? Vem hittar på en sån sak, det finns ju ingen kvinna som skulle tro på det ens om det var sant.

2: Jag tänker alltid på Lilla My när jag ser Heidi Klum och idag kom jag på att det är p.g.a hennes mycket personliga triangelformade näsa och något arga ögonbryn.

           
Heidi Klum?                                                       Lilla My?

Har nu typ streckkollat på hela första säsongen av Carpoolers. Roligast är Grayson och Leilas mycket udda son Marmaduke spelad av T.J Miller. Namnet är ju kanske även det bästa jag hört. Jag brukar säga det högt för mig själv lite då och då. Jag ger er en best of Marmaduke!

Idag kom den sabla våren. Jonas var här och hälsade på, vi satt på verandan och drack kaffe och kastade pinnar åt hunden, jag i linne och han i bar överkropp. Hur skönt?! Som modebloggerskorna säger. Är det inte fantastiskt hur otroligt mycket lättare det är att leva när solen skiner? Jag har känt mig alldeles pånyttfödd idag. Är peppad på precis allt. Så jävla på g.
 Har för övrigt tänkt att jag bara ska uppdatera när jag har något kul eller intressant  att dela med mig av, men nu kände jag liksom bara för att blogga lite håglöst om ingenting.
 Säg mig hörni, tycker ni att jag bara ska blogga när jag har feeling och underhållande betraktelser att bjuda på, eller vill ni att jag ska skriva dagligen om vad jag gör och sån skit? Jag menar, jag tänker ju inte sitta här och skriva dagbok om ingen jävel är intresserad. Synpunkter angående detta lämnas i kommentarsfältet.